Dag 4

Inatt har det varit kraftig frost, trodde att det skulle ha större inverkan på hönsen men nu på morgonen ser jag att alla lever i vart fall. Men visst, de står i skydd och trycker, några enstaka vill komma ut och äta.

Skillnaden mot gårdagens eftermiddag, då solen nästan orkade fram, den är stor. Då steg temperaturen med säkert 10 grader och plötsligt fanns det över 20 hönor kring matskålarna på en gång. Litet hönserikänsla över det hela!

Och sen denna kalla, kalla natt.

Sjukboxhönan får helt enkelt stanna i sin sjukbox. Jag ska resa bort två dagar och jag vill inte att vikarierande hönsakadorran (eller heter det hönsakadorren när det handlar om manligt kön?) skall ha bryderi med att specialövervaka henne.

Ska bli spännande att komma hem igen!

Dag 3

Från sjukbox till frigång?
Jag hade nog inte riktigt vågat tro att den kvarvarande sjukboxhönan skulle vara vid liv idag men tji fick jag. Hon var ganska nöjd och hade värpt ett ägg! När jag tog bort plastskivan över boxen började hon genast sträcka hals för att bedöma sina möjligheter i den fria världen. Nu är hon ute men jag tycker inte hon ser lika glättig ut efter en kvart i den svalare växthusluften – hon har fått en liten grön märkning så jag ska kunna följa henne.Nähä, nu ser jag, vingarna hänger och hon står bara och huttrar. Det blir sjukboxen igen, marsch pannkaka!

Annars verkar det vara hopp om livet. Inga nya dödsfall och halmlådorna verkar funka hjälpligt. De är i vart fall populära. Ut och äta en sväng och sedan gå in och kura tillsammans med några kompisar. Kanske är det skönt att kunna ta skydd på det här viset. Jag misstänker att det inte fanns några ställen att gömma sig på i industrihönseriet. Om det finns mörka hörnor och för bekväma reden brukarde bli tillhåll för hönor som är skygga. Det är opraktiskt och därför brukar man jobba för att inte skapa sådana platser inom en anläggning. Här på kärngården får det vara ok att gå och gömma sig. Den öppna rymden i växthuset kan bli för mycket för ett djur som ”normalt” ska leva i en undervegetation i en djungel. För att nu inte tala om den öppna rymden OVANFÖR växthuset. Där flyger det fåglar och molnen växlar och det är allmänt oroligt.
Jaha, hundskall och plötsligt inte en höna i sikte! Skräphundar!

Dag 2

Igår kväll just när det blivit mörkt stoppade jag in hönorna under mina provisoriska halmskydd och till min glädje finns det inga hönor som dött i halmskydden udner natten. Däremot har två av systrarna i sjukboxen gett upp. De ligger bredvid varandra som om de somnat. Deras plågor och korta tid på jorden är över. De slapp i vart fall bli gasade och destruerade.
Jag ser inte till många hönor när jag kommer och det visar sig att de varit ute en sväng och redan hunnit återvända till husen igen. Glädjande nog finns det ett minigäng som går och krafsar i en hörna. Skoj, igår såg jag bara en hön krafsa. Just när jag skriver detta kommer tre hönor fram och börjar krafsa mitt framför mig, vid nätet. Fortfarande ser de plågade ut runt ögonen, de har liksom trötthetsveck, men de krafsar och stirrar ner i backen och väntar sig ändå att hitta något.

Så här ser menyn ut idag: mjölk med rapsolja och lusern, kokt ris med naket korn, egen havrekrossblandning med naket korn, selen, e-vitamin, fårmineraler och litet lusern, skuren vallört blandad med lusern, vatten och snäckskal. Jag har plockat litet rönnbär fast det känns riskabelt att erbjuda dem röda grejor med risk för att de börjar hacka på andra röda grejor, dvs kam och kloakområde på sina systrar. Men jag har noterat att de hackar förvånansvärt litet så jag chansar. Flera utav dem har sår som troligen är ett antal dagar gamla, men de har fina skorpor på och ingen har fått nya sår.Men visst hackas det ibland på fjädrarna som håller på att växa ut. Hoppas min meny kan få dem att tänka på annat!

Sittpinnesystemet var ju väldigt overkill, jag borde kommit ihåg hur totalt ointresserade industrihöns är av det. Men det var längesedan vi tog emot utrangerade hönor senast, kanske 15 år. Man glömmer. Och hönorna har glömt sin nedärvda förmåga att sitta på pinnar, de har troligen spenderat hela sitt liv i ett golvsystem. Men jag vet att några utav dem kommer att hitta till pinnar med tiden.

Om jag sänker ner sittpinnarna till strax över golvnivå kanske jag kan lura några hönor att sitta på dem ganska snart? Som det är nu står de upp och sover. På en pinne kan de sjunka ner till sittande, låsa klorna kring pinnen och koppla av. Undrar om de kopplar av lika bra stående?
De är förresten inte alls så skygga som jag väntat mig. Troligen har de vant sig vid människoben som traskar runt på golvet och plockar upp döda djur en gång om dagen. De är inte så känsliga för ljud heller. Igår skällde en av hundarna till en gång och det var tillräckligt starkt för att tömma hagen på hönor, dvs de gömde sig på första bästa ställe. Några hönor tryckte sig ner i gräset och nässlorna (som fortfarande hankar sig fram i kallväxthuset) - svindlande tanke att det var första gången de rent praktiskt kunde göra det! Snack och andra småljud bryr sig hönorna inte alls om.
En höna åt just sitt livs första äppelkärna! Trodde hon skulle tappa bort den bland förnan på golvet men hon letade envist upp den gång efter gång för att hacka på den igen och igen, och svalde till sist. Det finns en första gång för allt!

En höna har fått namn - jag kallar henne Skräcködlan. Så här ser hon ut när hon låter sig väl smaka av lusern och mjölk.

Det börjar bli kallt att sitta och vara bloggande hönsakadorra. Men en kopp kaffe till och litet mer höns-tjuvkikande får det nog ändå bli … värpperioden för dagen närmar sig!

Dag 0 och Dag 1

För en dryg månad sedan bokade jag 3o hönor via en annons på Blocket. Av texten framgick att det handlade om utrangerade värphönor, fast det stod inte så. Det stod att de var drygt 15 månader och att de kunde värpa i ett antal år till. På bilden kunde man se en brun höna som stod i ett kök. Fin och full med fjädrar.

Igår kväll hämtade jag 31 hönor på en gård utanför Tjörnarp. De såg ut som industrihönor gör när de blivit pressade att skjuta upp sin första ruggning så långt det går. Nakna på stora delar av kroppen, bleka om huvud och ben, ruggiga helt enkelt. I inhägnaden på gården fanns det kanske uppåt 1 000 hönor – svårt att bedöma, halvmörker och upprörd stämning eftersom vi kom och störde dem.

Hönorna lastades i bananlådor och det gick ganska snabbt. Litet för snabbt, men eftersom jag fick två bonushönor med mig gick affären ändå ihop. I stället för 30 hade jag fått 29 men med två gratis gick det ju ändå på plus. I vart fall igår kväll.

Hönorna installerades i små halmboxar gjorda av pallkragar med plåt över för att spendera natten. På morgonen var jag nöjd med att bara hitta två döda hönor. De hade rest från Halmstad dagen innan jag köpte dem och ytterligare en transport blev för mycket för några av de slitna individerna. 29 kvar. Min kalkyl var att varje höna skulle behöva lägga ca 20 ägg för att finansiera sig själv. Krasst, men man måste ha tänkt på det i vart fall, tycker jag. Nu måste de resterande hönorna värpa litet extra för att finansiera sina döda systrar. Hmmm, vilken trist värld det blir när saker räknas om till pengar.

Nåväl, som framgår av bilden får jag skatta mig lycklig att inte fler hönor valt att lämna oss. Det är inte mycket till fjäderdräkt och inte mycket till ambitioner som strålar från dessa apatiska äggmaskiner.

Jag observerar dem och funderar på vad jag kan bjuda dem som de betraktar som mat. I industrin har de fått pelleterat hönsfoder men inget jag kan erbjuda liknar det. Jag testar med havrekross med helsädsinblandning. Några hönor tycker i vart fall att det går att picka runt i det, vilket sporrar fler att komma dit. Men långt ifrån alla. Paniken tilltar – om de inte vill äta och inte har fjädrar kommer de att frysa ihjäl. Jag överväger att åka till lokalföreningen för att köpa foder de känner igen … men nä! Jag provar med utgången mjölk och plockar blålusern som jag hackar sönder med närmaste morakniv. Jo, kanske. Återigen, om en höna bara testar så kommer snart en höna till – uppmärksamheten är det egentligen inget fel på.

OK, ut efter vallört och mer lusern. Jag gör en liten back med skuret grönfoder, lägger det även bland säden och kastar litet på marken. Lusern är ju ganska proteinrikt och gröna blad är aldrig fel. Vi får se hur det går.

Tänk att blåslusern finns att skörda på vallen utanför växthuset i november! Skåne är Skåne!

Några hönor hamnar i sjukbox, apatiska, en blöder från kloaken och har säkert någon form av äggstocksproblem. Jag trycker i dem vars 15 g ekologiskt smör och litet äpple och önskar dem god bättring. Ingen avlivning än. När jag tittar till sjukboxen ser jag att de rotat litet i säden men de ser inget vidare ut.

Ute regnar det. Här i växthuset sitter jag och studerar hönor. Och dricker kaffe. Den bloggande hönsakadorran - det är jag!